San Diego- Day 1

oktober 26, 2009

Vackra San Diego

Söta Hanna på tåget

Hanna nöjd över att vara framme

Framme i San Diego

Då var det dax för mig och Hanna att agera turister igen då! I San Diego denna gång! (Vilket innebär; irra runt, åka fel, bränna för mycket pengar - men ha helt sjukt kul!)

Nu har vi ju börjat känna att L.A är "hemma", så vi kände verkligen "borta bra men hemma bäst" när vi kom innanför dörren till vår fina lägenhet igårkväll. Mys!

Det var den mest intensiva helg jag någonsin haft tror jag. Men så jävla rolig helg!!

Vi började resan med att PRECIS hinna med vårt tåg (det praktiskt taget började rulla innan vi hunnit sätta oss). Tidoptimisterna..

Väl framme i San Diego, efter att ha checkat in på vårt favorithostel, (samma kedja vi bodde på i Hollywood förut; USA Hostels) spontanbokade vi in fallskärmshopp eftersom "Skydive San Diego" ska vara jättebra, bland de högsta som finns och med en underbar utsikt.

Dessvärre låg anläggningen i mitten av ingenstans och man kunde bara komma dit med bil eller taxi... Vi hade oturen att hamna med världens jobbigaste taxichafför som hade musik på högsta volym samtidigt som han pratade och dessutom inte hade en aning om vart han skulle åka..Tror han ringde Skydivingen fem gånger- från HANNAS telefon..
Så över en timme senare, efter många omkörningar slutade notan på..70 dollar! Sen undrade han surt varför han inte fick dricks? Aja.. vi var så uppe i varv att vi inte orkade ödsla mer energi på honom, nu skulle vi äntligen göra en av våra"To do before we die". Så taggad!

Tillfällen jag fick dödsångest:
1. Vi kommer in lite smånervösa men supertaggade och får börja med att skriva under massa papper där vi lovar att inte stämma företaget om vi blir skadade, dör osv. Det var minst en 6 A4 sidor med alla olyckor som kunde hända (fel med fallskärmen, planet, me för livet, utsätts för livsfara, om vilken farlig sport..och sånt.) Då mådde jag illa. På riktigt. Åt upp all Hannas choklad i hopp om att må lite bättre. Det gjorde jag inte.

2. När vi sitter i planet och min instruktör säger; Titta, nu är vi halvvägs!" HALVVÄGS???

3. När tjejen som skulle filma mig försvinner iväg ut planet, är borta innan jag hinner blinka och jag inser att det är min tur att falla fritt fall i en, två minuter. (Testa att räkna, det är LÄNGE!)

4. När fallskärmen vecklats ut (helt underbaar känsla!) Men min instruktör börjar vända upp och ner på oss och säger; Jag ska bara testa att fallskärmen är ok. TESTA OM DEN ÄR OKEJ? Vill vi verkligen veta det?? Sen retades han och lät oss falla fritt en bra bit till. Jag var så arg.

Men måste säga att det var helt helt helt underbar känsla att göra det här. Att göra det med Hanna var extra roligt- minne för livet! Går inte att beskriva med ord- man måste testa! Vi fick skjuts hem av min instruktör (då tog resan 25 min, fatta hur helt fel vår taxichaffis körde!)